Hon
Ja, jag ser Abdhalla halka och Jean röka sitt guld. De hostar blod, inte kalk. Och jag hör att varje mening du yttrar säger någonting om att du vill ha mig. Dina små bubblor av oljefärg spricker i berlinerblått över dankarna jag har i handen. Hotellrummet. Spegelrummet. Kristallsalongen. Ställ dig i fönstret nu så att jag får se på dig ordentligt.
Ska vi verkligen vara här?
Jag längtade efter dig.
Men jag bygger så lätt upp fantasier.
Kommer du kunna hålla huvudet högt bredvid mig?
Jag ser din hud som stål nu. Varm och vit av vintern. Du har varit kall. Kallare än rummet du brukade befinna dig i. Du brusar genom staden så så bitande klar. Vit kristallmeth. Och när jag kommer och är i dig kokar du och spräcker deras (människornas) trumhinnor som is. Så är mina andetag dina ovädersmoln.
Husen ska rasa, skriver vi.